Blogg

Månadsbrev oktober: Vad har poledance gjort för mig?

Hej jag heter Kattis och jag är beroende av poledance. Jo jag har faktiskt presenterat mig så en gång. Men varför? Vad har poledance gjort för mig?

Tänk om jag vetat när jag klev in i studion första gången vad poledance skulle betyda för mig. När jag stod där och drog i mina korta löpbyxor, nervös över mina celluliter och undrade om jag skulle klara det här. När jag inte kände en enda annan tjej och höll mig så hårt i stången att jag brände mig på insidan av handleden när vi övade snurrar (true story). Jag var nervös så jag skakade första gången vi skulle köra dansrutin på träningen. Trots att lokalen var nedsläckt och det knappt gick att se något var jag så nervös, så nervös och då ska vi inte ens prata om hur nervös jag var på min första uppvisning.

Nu har jag uppträtt för mer än 100 personer och jag dog inte. Jag var nervös så klart, men jag tyckte det var kul! Nu går jag omkring i hotpants och sportbh och slås inte ens av tanken att nån annan skulle ha några tankar om det. Jag har fått en stark kropp, för att lyfta sin egen kroppsvikt till korsan och tvärsan kommer att göra det med dig. Jag märker också att jag har gått från att fokusera på hur min kropp ser ut och hur jag skulle vilja att den ser ut, till att vara stolt över vad min kropp klarar av. Jag har gått från att tänka på mig själv som något som ska tittas på och bedömas till någon som gör saker. Hur jag ser ut en bara en liten del av mig.

Jag trodde att jag började med en ny träning, men det blev så mycket mer. Så himla mycket mer. Jag fick ju er också. När jag började kände jag inte nån. Allt eftersom lärde jag känna de i klassen och instruktören. De blev till bekanta, till kompisar och nu är ni som en familj. Det blir ju så när vi ses mycket, ser varandra när det är jobbigt och när det är fantastiskt. Då blir man som en familj.

Pole är så rättvist, alla kommer vara bra på nåt: att förstå trick, att komma ihåg vad de heter, snurrar, statiska trick, känsla i dans, rörlighet, styrka, mod, koordination, glädjas med andra. Alla kommer också ha svårt för nåt. Men lägger du ner tid och kärlek på det kommer du att växa mer än du någonsin trodde. Du kommer kunna göra sånt du aldrig trodde att du skulle klara när du klev in och gick fram till stången första gången. Tänk på det ibland. Speciellt om du blivit frustrerad för att något är svårt. Ni kan så många fantastiska saker som ni inte vet än!

Det kan låta överdrivet men jag känner verkligen att poledancen har gjort mig bättre. Så klart på pole, men många andra saker också. ”you make me wanna be a better man” säge Jack Nicholsons karaktär i As good as it gets (Livet från den ljusa sidan) och Helen Hunt säger att det är den finaste komplimang hon fått. Så är det med pole. pole gör mig bättre och det är väl när man gör den kopplingen man plötsligt förstår. Det är ett kärleksförhållande.

Det är därför jag är beroende av pole.

Vad har poledance gjort för dig?


Kattis & Fia 5

Så här kul kan en dessutom ha när en leker med sina polekompisar.

Månadsbrev september: Det finaste är att få vara instruktör till er.

Det har gått två år sedan Angelica och Sanna släppte upp mig som instruktör, TVÅ ÅR. Herre-min-polegud, vad snabbt tiden har gått och vad roligt jag har haft och framför allt har.

Innan jag drar igång detta inlägg så vill jag dedikera denna text till alla mina elever. Er som jag haft under hela terminer, er som jag har varit vikarie för och er jag kommit i kontakt genom möhippor, svensexor och liknande. Tack till er, för utan er skulle jag aldrig få lära ut det jag älskar. Även tack till Angelica och Sanna som ger mig förtroendet att lägga elever i mina händer.

Att vara instruktör är något väldigt speciellt. Det är så himla roligt och adrenalinkickande att dansa själv, men det är något magiskt över att se er elever få de där adrenalinkickarna. Hela jag fylls av energi och stolthet över vad ni klarar av och vågar utmana er själva i. För ni kan, jag och de andra instruktörerna, vi lockar det bara ur er och ger er verktyg för att nå målen. Resten gör du.

När det varit en jobbig dag så är det så skönt att komma till studion och veta att ni för en stund kommer få mig att glömma helt det som tyngt ner mig. När det är en bra dag så är det så skönt att komma till studion och fortsätta dela den med er. Det är så fantastiskt att ni har den förmågan och jag bara träffar er i 90 minuter per vecka. Jag hoppas att studion och jag kan ge lite av samma känsla till er.

När jag började som elev, så var väldigt osäker på både mig själv som person och på min kropp. Jag var inget stort fan av att titta mig i spegeln och klädde på mig direkt efter att jag duschat. Det tog någon nivå innan jag märkte hur jag förändrats och idag kan jag se tillbaka på mitt gamla jag och skratta mig lycklig åt hur lång jag kommit. Nu är det nog tur (eller kanske otur) att jag inte har några grannar som ser in i min lägenhet, för jag älskar att gå runt och lufttorka efter en dusch. Jag har inga problem att dansa i sporttop och hotpants och jag känner mig rätt sexig i underkläder. Jag har gärna tighta kläder som visar upp min kroppsfigur och vet nu att om det skulle vara någon där ute som inte gillar hur jag ser ut så ligger inte det problemet hos mig.

I Pole Poisons studio har jag byggt muskler, men jag har även och detta är nog det viktigaste, byggt ett självförtroende till mig själv. Jag har lärt mig att ingen är den andra lik, men vi är alla precis lika vackra, sexiga och underbara. Tur är väl att vi alla ser olika ut, för jag hade tröttnat rätt snabbt om alla såg ut som mig och jag inte fick vara unik på mitt sätt. Du, jag och alla de andra, ska vara tacksamma för hur vi är och ser ut.

Jag jobbar mest med våra ettor, våra nykomlingar. De som inte dansar med några speglar framme, de som ska lära känna stången och sig själva på ett nytt sätt. Några kommer in med stort självförtroende och vet redan hur unika de är. Andra kommer in och vi får jobba mycket och länge på att hon ska se sig själv med nya ögon. Därför är det så fantastiskt att vara instruktör. Att få lära er att dansa pole och samtidigt få er att tycka om er själva är bland det bästa jag någonsin gjort.

Så gör detta för mig idag, släng kläderna. Behåll underkläder om du vill eller släng dem med och dra på din bästa låt. Sen bara fridansar du runt i huset/lägenheten/rummet och tänker: Jag älskar den jag är och det gör Fia också!
Känns detta bra, så rekommenderar jag det MINST en gång i veckan. Kroppen mår bara bra av lite fridans och egoboostar.

Kärlek till er mina underbara.
Vi syns i studion.
/ Fia.

PS. vet du inte vad du ska dansa till så kommer några tips från mig:

Geronimo – Sheppard
F**kin’ Perfect – P!nk
Hella Good – No Doubt
Locked Out Of Heaven – Bruno mars
Stolen Dance (Dance remix) – Michael Mk.

Fia_062
Foto: Carolin Forsberg (by Carolin)

Månadsbrev augusti – We are back in black, eller ja i alla fall snart i våra danskläder.

Sommaren som glömde värmen när den kom, har snart passerat. Vardagens rutiner börjar göra sig påminda, men tillåt mig då att komma med botemedlet: så är även vi, på väg tillbaka in i era liv alltså. Äntligen ska det börja bli dags för lektionerna att rulla igång. När det är dags för en ny terminsstart efter ett sommaruppehåll, så är många av oss fyllde med massor av känslor. Här är nog de två största:
1. YES, som jag längtat.
2. F-n, det känns som att jag har tappat allt.

Jag känner så också, men kan därför lugna oss alla. Vi har inte tappat det. Jag kan garantera det. Några muskler kan nog behöva få svettas lite innan vi känner att formen är tillbaka. Vilket kanske tar en lektion eller två, sen är vi tillbaka i flowet.

Regel nummer ett, som jag ALLTID bryter efter ett uppehåll, är att inte förvänta sig att ha sin högsta nivå när vi kliver på igen. Nu har jag tillbringat en sommar med att träna mindre än någonsin, men jag har bestämt mig för att det är okej. I år behövde min kropp det och därför blev det så. Samtidigt har jag inspirerats av världseliten på sociala medier och det här har vi pratat om tidigare, då tror jag också att jag kan slänga mig in härstvärs och böja kroppen en hit och en dit. Vilket jag inte riktigt kan. I år ska jag försöka svära så lite som möjligt över det.

Däremot så behöver jag sätta upp lite nya mål inför hösten. Jag jobbar fortfarande på mitt nyårslöfte om att sätta 20 stycken nya trick under detta år. Så jag har tänkt ut tre mål som inte borde belasta för hårt:

- Hitta tillbaka till formen.
Jag tänker mig minst 15 minuters träning varje dag på stång. En vilodag per
vecka. Det är lättare än vad man tror. 15 minuter är ungefär tre låtar. I tre låtar behöver jag dansa eller träna på något trick. Då går minst en åt att värma upp med mjuka rörelser och bara släppa tankarna. Pole Dance meditation med andra ord. Ps. När man väl börjar håller man i 9,9 fall av 10 på i minst en halvtimme för att det är så roligt.

- Mina 20 trick.
Jag räknade nyss. 7 nya trick/kombinationer har jag satt sedan nyårsafton. Därför behöver jag 13 stycken till. Det är ingen som säger att det ska vara en Rainbow Marachenko, det ska bara vara nya trick för mig. I vilken nivå de vill.

- En ny rutin.
Jag har skapat en egen danslista som jag delar med Carro på andra sidan jordklotet. Vi fyller på med alla tänkbara danslåtar som vi snubblar över och jag får så mycket inspiration från den listan. Så i höst ska jag jobba ihop en egen rutin till en av dem och kanske visa upp för er på en uppvisning.

Så jag är peppad från tårna till knoppen på att få komma igång.
Vad är dina tre mål inför hösten?

Kärlek till er & dansen. / Fia.

Fia
Foto: Carolin Forsberg (by Carolin)

Stop, drop and street-pole.

När sommarvärmen gör dig matt – stanna upp och kör lite street-pole.
När du är avundsjuk på att alla andra har semester, men inte du – stanna upp och kör lite street-pole.
När du är på väg ut på äventyr – stanna upp och kör lite street-pole.
När du saknar studion – stanna upp och kör lite street-pole.
När du inte vill gå och lägga dig för att det är så ljust ute – stanna upp och kör lite street-pole.
Stanna upp och kör lite street-pole!

Julimånad och värmen svepte in över oss mitt i en vecka och jag hann knappt fatta vad som hände. Tack för det, jag älskar värme. Med värme och sommar kommer många möjligheter. Jag vill personligen vara ute mer, energiförrådet för påfyllning, men framför allt – det blir ett helskottas bra grepp i alla landets alla alternativa pole dance-stänger. De är hur många som helst.

För er som inte visste det redan, som kanske är ny i bloggen eller som bara behöver en påminnelse – Jag heter Fia och är en polejunkie!
Jag kan fastna i timmar att titta på bilder på Instagram och filmer på Youtube. Fungerar utmärkt som god natt-”sagor”. Något jag också gör, som bevisar lite hur djupt ner i mitt beroende jag är, är att jag ser möjligheter för dans ÖVERALLT. Ja, eller nära inpå i alla fall. Jag får en liten kick av att hitta nya ställen. Det kan vara en fantastisk omgivning/bakgrund eller något helt oväntat att hänga i. Jag vet inte hur många gånger jag gått fram till en stolpe för att avgöra om den är duglig att göra ett trick på. Nu pratar jag inte bara lyckstolpar, utan det har varit allt från träd i vandringsleden mot Kebnekaise, badstegar på bryggor till traktorer och klätterställningar. Det går alltid att testa!

Viktigt att poängtera ut, FloorWork fungera också helt utmärkt att köra utomhus. Där behöver jag nog inte fördjupa mig i hur stora möjligheter vi har att hitta utrymme för lite lek.

Jag blir så glad när jag ser bilder på street-pole, eller ska vi kalla det för street-art efter som vi inkluderar floorwork och liknande, på sociala medier. När vi dansare tar med vår stora passion ut i vida världen eller bara på vår gata hemma i stan. Det som gör mig extra glad är att vi eller ni, har varit lite kreativa. Genom att kliva utanför våra egna tankebanor, om att dansen bara hålls innanför studion eller hemmets väggar, börjar vi klämma för att kolla material och omkrets, ruska lite för att kolla hållbarheten och granska omgivningen för att se vart det är bäst att ta bilden ifrån. Det händer grejer och vi börjar sätta lite personliga touchar på tricken.

Jag satt och tittade på Kattis (the master of street-pole och en av insruktörerna i team Pole Poison) senaste bild på de sociala medierna, från semestern hon är på där hon poserar i en scorpio på en lyktstolpe i Italien när jag fick en idé. Från och med nu ska jag inte besöka en ny stad eller land utan att utföra minst ett pole-trick där, sen ska jag samla alla de bilderna i ett album och bläddra i när jag blir äldre. Det måste ju bli ett av världens häftigaste semesteralbum?! Utan tvekan. Så nu är jag gööööör pepp på att få åka ut i världen och sätta mina pole-avtryck. 
Jag tycker även att ni ska haka på. Ni kanske inte vill göra ett helt album och spara, men om lägg gärna upp på sociala medier och tagga oss (dvs. studion) och/eller mig. Jag älskar när ni kliver utanför ramarna.

Så – stop drop and street-pole. Det tar bara några minuter av din tid och du kommer få en adrenalinkick och vacker bild som varar mycket längre.

street anglica sanna
Sanna, Angelica & Harriet

Därför borde alla dansa pole!

Min fina pole-familj, hej!

De flesta av oss har stött på frågor från omgivningen som vill påstå att vi är strippor eller liknande. Vi försöker trevligt, men bestämt, förklara att så inte är fallet. För oss är ju pole dance en träningsform och ett sätt att uttrycka oss. 
Ibland lyckas vi med ord, ibland lyckas vi genom att visa ett trick och ibland lyckas vi inte alls att övertala den andra parten. 
Så här kommer tre punkter som ni kan använda nästa gång frågan dyker upp. (Kanske även att du ska dra med dig personen i fråga till din nästa klass så den får testa på).




1. Självförtroende – boosten!

Som tjej, framför allt, så är kraven skyhöga på hur vi ska se ut; vikt, figur, hårfärg och mängden smink. Det är stora skillnader på vad vi vill, får och bör göra. Samhället bombarderar oss med detta, dagligen.

Det är här pole dance tar oss till en ny nivå. Handuppräckning, vem har känt av ökningen av självförtroende sedan du börjat dansa? Alla? Jag trodde väl det. 
Innan jag började dansa så tyckte jag det var jobbigt att gå runt i korta kläder eller ens se mig själv i underkläder hemma. Fyra år i studion och runt stången har gett mig boosten att fridansa runt i mina underkläder hemma, ha vilken längd på kläderna jag vill OCH se mig själv i spegeln, helt naken, och känna att jag är nöjd.

Nu ska jag inte påstå att jag fick boosten efter första klassen, vissa får det. För mig tog det lite längre tid innan jag kunde vara bekväm nog att byta ut mina shorts till hotpants och mitt linne till en sport-topp. Att vara så avklädd som vi är, inför en hög främlingar (i början) är skrämmande. Så applåder till oss som är modiga nog att fortsätta tillräckligt länge att bli bekväm i det. Till dig som inte är där än, oroa dig inte – det kommer i sin egen takt.

Det bästa av allt är nog att se att alla i studion har olika kroppar, vilket betyder att det inte finns något ”rätt” eller ”fel” i hur en kropp ska se ut. Så åt helvete med det skapade media-idealet. Det finns inget fel i att vara tjock, smal, lång, kort, kurvig, krokig eller rak. Det finns bara ett rätt och det är att älska det man fått.
So shake and show us what your mama and papa gave ya’!

2. Det gör oss starkare än en superhjälte.

Både på in- och utsidan. Inte nog med att vi bygger upp våra kroppar med muskler som vi inte trodde existerade, så bygger vi upp en vilja hårdare än järn. För nog är vi ett envist folk, vi Pole dancers. Vi slänger våra kroppar hit och dit, lyfter på dem som att vi inte hade gjort något annat, men samtidigt så ger vi oss aldrig. Vi ger oss aldrig förrän tricket sitter, om det så tar flera terminer. Vi bränner hud och tänjer ut kroppen i olika positioner, men får lära oss att andas genom smärtan. Det är faktiskt en lärdom jag tagit med mig i allt i livet. Så länge jag andas så kommer det gå bra och smärtan kommer snart gå över.
Vi kan lätt imponera på vår omgivning när vi vänder upp och ned på kroppen eller bara hänger den rakt ut i luften. Kroppskontrollen blir vårt starkaste vapen.

3. Perspektiven vidgas och modet ökar

Det mest fantastiska i vår studio är att där suddas alla gränser ut. I har dansare i olika åldrar, kroppstyper och bakgrunder. (Det enda jag saknar är en hög med manliga dansare. Får prata med tomten om det närmare vintern.) Alla har vi olika förutsättningar när vi kliver in till stången och det gör mig så varm i själen att se hur vi stöttar varandra att nå våra mål. Trots att vi egentligen är främlingar för varandra. Det peppas, pushas och passas. Ingen är bättre eller sämre än någon, däremot har vi olika lätt för saker samt att vi uttrycker oss alla på olika sätt.

Att vi uttrycker vår dans ett vis och får se andra uttrycka sig på andra vis, ger oss en stor respekt för vår omgivning. Vi lär oss att inspireras av dem runt omkring oss istället för att av avundsjuka klanka ner. Om någon följer dig i dansen så betyder inte det att de försöker håna dig, utan att något du gör har berört dem och de vill känna samma sak som dig.

Bara genom att se er och alla andra dansare på sociala medier så öppnar det mitt perspektiv för vad som är möjligt. För tydligen är ingenting omöjligt, det finns redan någon där ute som gör det. Så öppna alla dina sinnen och ta till dig av pole-världen.

Har du inte lyckats övertala omgivningen efter detta, så kanske det bara är att acceptera trångsyntheten. Du vet i alla fall att pole dance har gjort dig till en bättre människa.

Kärlek till er! /Fia

fia månadsbrev

Shine like a diamond

Min fina Pole-familj, hej!

Tiden bara rasar förbi oss. Nu har halva månaden gått och idag kom jag på att det inte kommit ut något månadsbrev. Jag får skämmas lite.

I fredags var det terminsavslutning i studion. I vanlig ordning går jag dit med stora förväntningar på att få se alla våra underbara dansare och blir som alltid, rörd till tårar av de fantastiska numren ni gör. Precis som Sanna pratade om då, så är det en syn utan dess like att få se er kliva ur er bekvämlighets zon (några kanske kliver rätt in i den och älskar att stå i spotlight) och dansa från era hjärtan. Ni är amazing.

Jag tror aldrig att jag har berättat för er hur jag upplever minuterna av dans på ”scen”. Det är få som tror det, men jag har gånger då jag tycker att det är oerhört jobbigt att kliva fram och göra mitt nummer. Jag blir alltid nervös, detta märks genom att jag blir någon nivå av lågmäld. I vissa fall säger jag inte ett ljud, jag går in i mig själv och hör knappt omvärlden om den så skulle skrika åt mig. Andra fallen så pratar jag bara lite mindre än vanligt. Det händer också att jag blir hyperstressad och lätt att irritera. 
Det jag vill komma fram till är att vi har alla olika sätt att reagera när vi är nervösa.

Jag dansade inte på en uppvisning förrän jag gick nivå tre. Tror till och med att jag gick den nivån för andra gången, så tro mig när jag säger att jag imponeras av alla som bara har gjort en termin och kliver upp. Vi tvingar aldrig upp några elever, för det ska inte vara en obehaglig känsla att dansa. Däremot uppmuntrar vi er till att testa. För trots att man svettas så mycket att det känns som omöjligt att få fäste på stången, så är det värt adrenalinkicken som kommer efteråt. Det är verkligen det.

Det har gått ett halvår sedan jag (och Daysi) tävlade i SM. Herre-min-gud, vad nervös jag var dagarna innan, men framför allt när vi stod bakom scen och såg numret före oss. Jag visste nog knappt mitt eget namn. Varenda cell i hela kroppen var på helspänn och jag ställde mig hela tiden frågan ”vad gör jag här? Här ska Sveriges elit inom Pole Dance vara, inte du”. Jag minns knappt när de sa våra namn, jag kände bara att nu går benen och det är dags att försöka le. Jag hörde inte jublet från publiken först, utan jag såg strålkastaren. Tack och lov för den strålkastaren. Den gjorde att jag inte kunde se mer än de två första raderna och vilka hade inte armbågat sig in där, om inte vår bästa supportgrupp. Jag får tårar i ögonen och gåshud när jag tänker på detta. För jag minns detta ögonblick som att det skedde nyss. Jag andades ut och kände hur hela min kropp fylldes utav glädje och danslust. Jag hade hittat hem och jag hade min familj med mig.

Den känslan, att hitta hem, har jag när jag dansar i studion. Där vet jag att det inte är någon som skulle döma mig för att inte komma ut i ett trick helt felfritt eller kanske tappa bort mig lite och göra någonting annat i rutinen. Att ha med sig den känslan kommer att få dig att växa som dansare och som person. Dina versioner av dans och trick är en nyans av rätt. Jämför dig inte med andra. När du slutar med det, men ändå vågar tävla med dig själv, det är då du kommer att kliva till nya nivåer. 

För jag kan lova en sak. Som instruktör så står vi ändå där med tårar i ögonen över att du vågade kliva ut på golvet och du vågar visa en del av ditt inre.

Kärlek till er./ Fia.

Fia

Månadsbrev, mars: Sikta kicken mot pannan!

Min fina Pole-familj, hej!

Ännu en månad har gått och jag är i full fart med vårstädningen av mitt inre. Hur går det för dig? Jag ska faktiskt erkänna att jag börjar se några små framsteg hos mig själv.
Den nya terminen har börjat och jag vaknar varje tisdagsmorgon med lite träningsvärk. I LOVE IT! Dansen börjar sakta omfamna mig igen och bli min räddning. I skrivande stund så håller jag på och planerar för ett projekt under påskhelgen. Hoppas verkligen på att kunna dela med mig till er så snart som möjligt.

För er som lärt känna mig, så vet ni att jag är ett litet paket med mycket känslor. Jag har så nära till känslor att jag ibland inte hinner kontrollera dem innan de far ut. Ni som går på stretchen med mig har både sett mig gråta och hört mig fräsa värre än en ilsken katt. Jag har lite svårt att hålla dem inne. Känslorna alltså. Därför började jag skratta här om eftermiddagen åt mig själv när jag i mitt vardagsrum höll på träna på Iron-X. Både med elbow- och twisted-grip. Det gick inte. Eller jo, det gick visst, en liten bit, men inte alls i närheten av perfektionen som Anastasia Skukhtorova eller någon av de andra i världseliten har. Nu påstår inte jag att man måste vara världselit för att sätta en Iron-X.

Så varför började jag skratta tänker nog ni nu? Jo, förstår ni, jag blev så fruktansvärt arg för att jag inte satt tricket. Jag filmade mig själv varje gång och tänkte ”yes, nu måste det vara riktigt nära”. Icke. Ibland såg det inte ens ut som jag var på väg in i en Iron-X. Körde på tills armar och mage var helt slut. Inte ett enda anständigt X fick jag till. Det var mitt i den här ilskan som jag började skratta åt mig själv. Här sitter jag, med en kropp som är på väg tillbaka från att ha varit nedbruten mentalt och ska jobba i myrsteg men förväntar mig gepardfart. Istället för att glädjas åt att jag är på väg, så blev jag frustrerad över att inte vara i mål redan. Det här är nog något som de flesta känner igen sig i?

Att ha höga förväntningar på sig själv är både på gott och ont.
Det som är bra är att vi ständigt strävar mot att bli bättre. Vi pressar oss ut från vår bekvämlighets zon för att nå våra drömmar.
Det som är mindre bra är att vi missar det vi åstadkommer. Vi kanske inte sätter alla trick på en gång, men bara faktumet att vi vågar testa på vissa av tricken är en eloge.

Låt mig ta ett exempel. När vi står bredvid stången och ska göra våra kickar för att värma upp höften. Då finns det dem som nästan kickar sig själv i pannan och dem som bara kommer en liten bit. Det viktiga här är att alltid tänka att jag ska mot pannan, men att det är tjusigt trots att jag inte kommer så högt. För siktar vi mot pannan så kommer vi komma högre än om vi tänker: ”äsch jag kommer inte högre än tre decimeter ändå”. En dag står vi där med kicken i pannan. Samma sak gäller med mitt Iron-X. Om jag inte inbillar mig att jag gör den lika bra som Anastasia så kommer jag aldrig att sätta den en vacker dag.

Allt handlar om att sikta högt och glädjas åt allt på vägen.
Vi ses i studion.

Fia Iron X

Kärlek till er!
/ Fia

Månadsbrev februari – Vårstädning inombords

Pole-familjen, hej.

Februari har passerat i en rasande fart. Äntligen börjat ljuset komma till oss, även om jag kan tycka att det är synd att snön försvunnit redan. Ljuset gör så mycket, jag som personligen har haft en riktigt mörk höst och vinter känner hur hoppet börjar växa. Vårkänslor är en bra grej.

Jag ska inte gå in i detaljer vad som har varit jobbigt för mig under hösten, men vi hamnar alla titt som tätt i en mörkare period. För några varar den någon timme, för andra några dagar och för vissa känns det som en evighet. Stora som små händelser spelar ingen roll, vi hamnar bara under vår normalnivå. Allt känns som en uppförsbacke.

När jag hamnar i sådant här läge, så är dansen vad som räddar mig. Att få ge utlopp för mina känslor och samtidigt låta kroppen jobba aktivt. Hjärnan hinner inte grubbla så mycket i det dåliga, för den måste fokusera på nästa trick eller memorera rutiner. Den här vintern har det däremot blivit tvärtom, jag blev rädd för att dansa. Ofta har jag hållit undan ilska och frustration, men denna gång var det sorg och tårar som gömde sig i mig. Jag var rädd för att gå sönder inombords, eller rättare sagt jag var rädd för att visa att jag gått sönder inombords. Mest för mig själv. Till slut tog jag mod till mig. Släckte ner hela min lägenhet, tände massa levande ljus, drog på en lugn låt och dansade. Jag kom inte ens halvvägs genom låten innan jag satt på golvet och mina egna tåra svämmade över.

Det var då jag insåg. För att få plats med allt det nya och glada, så måste jag arbeta mig igenom det jobbiga. Hur jobbigt det än är så måste det bearbetas.
Sätt på en bra låt, dansa bara på känslor (dvs. tänk inte på vad du ska göra, ut låt kroppen leda vägen) och gör plats för det nya.
Våren är på väg med sitt ljus och vi behöver alla göra lite utrymme för det. Precis som vi vår-städar hus, gårdar och liknande, så behöver vårt inre få en rensning.
Ut med det mörka och in med det ljusa.
Det ska bli ett bra år.

Kärlek till er.
/ Fia.

Här kommer några låtar som hjälpt mig igenom tunga saker:
Here with me – Susie Suh, Robot Koch
Rocky ground – Bruce Springsteen
Be set free – Langhorne Slim
Try – Colbie Calliat
Don’t put dirt on my grave just jet – Hayden Panettiere

Fia Pole Poison 2

Månadsbrev, Januari – Nyårslöften.

Min fina pole-familj, hej!

Vi kommer testa ett nytt koncept nu och se om ni gillar det. Varje månad kommer jag, Fia, att skicka ut ett månadsbrev här på bloggen. Där jag sammanfattar lite hur dansmånaden har sett ut och förhoppningsvis kan ge er lite positiv energi att ta med er på vägen.

För er som lyckats missa vem jag är så ska jag ta en snabb presentation.
Fia ”heter” jag (född Sofia). Jag är högljudd, pratar mycket och ÄLSKAR Pole dance. Min danshistoria började för 4-5år sedan (minns inte, men det var strax efter att studion öppnat i Gävle) och för ett och ett halvt år sedan blev jag instruktör. Tillsammans med att börja dansa, så är detta ett av de bästa beslut jag tagit. Att bli instruktör. Ni ger sådan himla energi till mig i form av era utvecklingar, så nu hoppas jag att kunna ge lite tillbaka till er.

2015 års första månad är förbi och äntligen har en ny danstermin kommit igång. Nya elever har hittat till studion och gamla har återvänt. Själv är jag peppad ut i fingertopparna på denna termin. Som säkert många andra känner, så känns alltid nyår som en möjlighet att vända blad och får en nystart. Vilket jag om inte annat behöver inbilla mig, för personligen har jag känt att jag stått still lite i min utveckling. Hösten har tagit på mina krafter och där i dagarna kring nyår kände jag att det fick vara nog. Nyårslöften skulle skapas. Motivationen skulle grävas fram. Här har vi tre som kan jobbas på i studion och som vi kommer återkomma till i månadsbreven.
En perfekt handstående
(minst) 20 nya trick ska jag lära mig
Bli vigare, mycket vigare

Angående mitt mål om nya trick så tror jag att många känner igen sig i det jag kommer säga nu – Jag cirkulerar ofta runt på sociala medier och ser trick som jag nästan skriker ut ”DET DÄR VILL JAG OCKSÅ KLARA”. Därför skapade jag min egna lilla dans-bok. Gör det du med. Ta ett häfte/block/papper döp den till ”Min Dans-bok” och varje gång du ser ett trick du vill göra, så skriver du in det i din dans-bok samt det datumet du såg det. Ta med tricket och träna under Open Pole, sen antecknar du det datumet det sitter. Det kan ta en dag, fem veckor eller 1 år. Det spelar ingen roll, huvudsaken är att du vågar drömma och satsa. För du kan, med lite träning. I min bok finns bland annat Iron X, Death lift och lite kombos jag tycker är gööööööör’coola.
Vilka trick drömmer du om att klara av?

I år ska vi jobba på att få önskningar att slå in. Känna hur vi växer som person och dansare. Även, hitta den dansare som vi, var och en för sig, är menade att vara. Har vi redan hittat den personen så är det helt fantastiskt och så jobbar vi vidare på det.
Nu tar vi 2015 med storm.

Fia Pole Poison

Glöm inte att pointa tårna och sträck på dig.
Kärlek till er,
Fia.

Polecat.se

Har ni sett vår nya fina banner?! Kolla in FÖRSTASIDAN. I oktober hälsade vi på Emma och gänget på North Pole Studio‘s Sexy n’ Fierce Class. Denna kväll avslutades med ett öppet showcase där vi passade på att dansa. Fantastiska fotografen Stina Östling (polecat.se) fångade oss på bild, vilket resulterade i en snygg uppfräschning av hemsidan.

Pole Poison polecat.se