Blogg

Shine like a diamond

Min fina Pole-familj, hej!

Tiden bara rasar förbi oss. Nu har halva månaden gått och idag kom jag på att det inte kommit ut något månadsbrev. Jag får skämmas lite.

I fredags var det terminsavslutning i studion. I vanlig ordning går jag dit med stora förväntningar på att få se alla våra underbara dansare och blir som alltid, rörd till tårar av de fantastiska numren ni gör. Precis som Sanna pratade om då, så är det en syn utan dess like att få se er kliva ur er bekvämlighets zon (några kanske kliver rätt in i den och älskar att stå i spotlight) och dansa från era hjärtan. Ni är amazing.

Jag tror aldrig att jag har berättat för er hur jag upplever minuterna av dans på ”scen”. Det är få som tror det, men jag har gånger då jag tycker att det är oerhört jobbigt att kliva fram och göra mitt nummer. Jag blir alltid nervös, detta märks genom att jag blir någon nivå av lågmäld. I vissa fall säger jag inte ett ljud, jag går in i mig själv och hör knappt omvärlden om den så skulle skrika åt mig. Andra fallen så pratar jag bara lite mindre än vanligt. Det händer också att jag blir hyperstressad och lätt att irritera. 
Det jag vill komma fram till är att vi har alla olika sätt att reagera när vi är nervösa.

Jag dansade inte på en uppvisning förrän jag gick nivå tre. Tror till och med att jag gick den nivån för andra gången, så tro mig när jag säger att jag imponeras av alla som bara har gjort en termin och kliver upp. Vi tvingar aldrig upp några elever, för det ska inte vara en obehaglig känsla att dansa. Däremot uppmuntrar vi er till att testa. För trots att man svettas så mycket att det känns som omöjligt att få fäste på stången, så är det värt adrenalinkicken som kommer efteråt. Det är verkligen det.

Det har gått ett halvår sedan jag (och Daysi) tävlade i SM. Herre-min-gud, vad nervös jag var dagarna innan, men framför allt när vi stod bakom scen och såg numret före oss. Jag visste nog knappt mitt eget namn. Varenda cell i hela kroppen var på helspänn och jag ställde mig hela tiden frågan ”vad gör jag här? Här ska Sveriges elit inom Pole Dance vara, inte du”. Jag minns knappt när de sa våra namn, jag kände bara att nu går benen och det är dags att försöka le. Jag hörde inte jublet från publiken först, utan jag såg strålkastaren. Tack och lov för den strålkastaren. Den gjorde att jag inte kunde se mer än de två första raderna och vilka hade inte armbågat sig in där, om inte vår bästa supportgrupp. Jag får tårar i ögonen och gåshud när jag tänker på detta. För jag minns detta ögonblick som att det skedde nyss. Jag andades ut och kände hur hela min kropp fylldes utav glädje och danslust. Jag hade hittat hem och jag hade min familj med mig.

Den känslan, att hitta hem, har jag när jag dansar i studion. Där vet jag att det inte är någon som skulle döma mig för att inte komma ut i ett trick helt felfritt eller kanske tappa bort mig lite och göra någonting annat i rutinen. Att ha med sig den känslan kommer att få dig att växa som dansare och som person. Dina versioner av dans och trick är en nyans av rätt. Jämför dig inte med andra. När du slutar med det, men ändå vågar tävla med dig själv, det är då du kommer att kliva till nya nivåer. 

För jag kan lova en sak. Som instruktör så står vi ändå där med tårar i ögonen över att du vågade kliva ut på golvet och du vågar visa en del av ditt inre.

Kärlek till er./ Fia.

Fia

Månadsbrev, mars: Sikta kicken mot pannan!

Min fina Pole-familj, hej!

Ännu en månad har gått och jag är i full fart med vårstädningen av mitt inre. Hur går det för dig? Jag ska faktiskt erkänna att jag börjar se några små framsteg hos mig själv.
Den nya terminen har börjat och jag vaknar varje tisdagsmorgon med lite träningsvärk. I LOVE IT! Dansen börjar sakta omfamna mig igen och bli min räddning. I skrivande stund så håller jag på och planerar för ett projekt under påskhelgen. Hoppas verkligen på att kunna dela med mig till er så snart som möjligt.

För er som lärt känna mig, så vet ni att jag är ett litet paket med mycket känslor. Jag har så nära till känslor att jag ibland inte hinner kontrollera dem innan de far ut. Ni som går på stretchen med mig har både sett mig gråta och hört mig fräsa värre än en ilsken katt. Jag har lite svårt att hålla dem inne. Känslorna alltså. Därför började jag skratta här om eftermiddagen åt mig själv när jag i mitt vardagsrum höll på träna på Iron-X. Både med elbow- och twisted-grip. Det gick inte. Eller jo, det gick visst, en liten bit, men inte alls i närheten av perfektionen som Anastasia Skukhtorova eller någon av de andra i världseliten har. Nu påstår inte jag att man måste vara världselit för att sätta en Iron-X.

Så varför började jag skratta tänker nog ni nu? Jo, förstår ni, jag blev så fruktansvärt arg för att jag inte satt tricket. Jag filmade mig själv varje gång och tänkte ”yes, nu måste det vara riktigt nära”. Icke. Ibland såg det inte ens ut som jag var på väg in i en Iron-X. Körde på tills armar och mage var helt slut. Inte ett enda anständigt X fick jag till. Det var mitt i den här ilskan som jag började skratta åt mig själv. Här sitter jag, med en kropp som är på väg tillbaka från att ha varit nedbruten mentalt och ska jobba i myrsteg men förväntar mig gepardfart. Istället för att glädjas åt att jag är på väg, så blev jag frustrerad över att inte vara i mål redan. Det här är nog något som de flesta känner igen sig i?

Att ha höga förväntningar på sig själv är både på gott och ont.
Det som är bra är att vi ständigt strävar mot att bli bättre. Vi pressar oss ut från vår bekvämlighets zon för att nå våra drömmar.
Det som är mindre bra är att vi missar det vi åstadkommer. Vi kanske inte sätter alla trick på en gång, men bara faktumet att vi vågar testa på vissa av tricken är en eloge.

Låt mig ta ett exempel. När vi står bredvid stången och ska göra våra kickar för att värma upp höften. Då finns det dem som nästan kickar sig själv i pannan och dem som bara kommer en liten bit. Det viktiga här är att alltid tänka att jag ska mot pannan, men att det är tjusigt trots att jag inte kommer så högt. För siktar vi mot pannan så kommer vi komma högre än om vi tänker: ”äsch jag kommer inte högre än tre decimeter ändå”. En dag står vi där med kicken i pannan. Samma sak gäller med mitt Iron-X. Om jag inte inbillar mig att jag gör den lika bra som Anastasia så kommer jag aldrig att sätta den en vacker dag.

Allt handlar om att sikta högt och glädjas åt allt på vägen.
Vi ses i studion.

Fia Iron X

Kärlek till er!
/ Fia

Månadsbrev februari – Vårstädning inombords

Pole-familjen, hej.

Februari har passerat i en rasande fart. Äntligen börjat ljuset komma till oss, även om jag kan tycka att det är synd att snön försvunnit redan. Ljuset gör så mycket, jag som personligen har haft en riktigt mörk höst och vinter känner hur hoppet börjar växa. Vårkänslor är en bra grej.

Jag ska inte gå in i detaljer vad som har varit jobbigt för mig under hösten, men vi hamnar alla titt som tätt i en mörkare period. För några varar den någon timme, för andra några dagar och för vissa känns det som en evighet. Stora som små händelser spelar ingen roll, vi hamnar bara under vår normalnivå. Allt känns som en uppförsbacke.

När jag hamnar i sådant här läge, så är dansen vad som räddar mig. Att få ge utlopp för mina känslor och samtidigt låta kroppen jobba aktivt. Hjärnan hinner inte grubbla så mycket i det dåliga, för den måste fokusera på nästa trick eller memorera rutiner. Den här vintern har det däremot blivit tvärtom, jag blev rädd för att dansa. Ofta har jag hållit undan ilska och frustration, men denna gång var det sorg och tårar som gömde sig i mig. Jag var rädd för att gå sönder inombords, eller rättare sagt jag var rädd för att visa att jag gått sönder inombords. Mest för mig själv. Till slut tog jag mod till mig. Släckte ner hela min lägenhet, tände massa levande ljus, drog på en lugn låt och dansade. Jag kom inte ens halvvägs genom låten innan jag satt på golvet och mina egna tåra svämmade över.

Det var då jag insåg. För att få plats med allt det nya och glada, så måste jag arbeta mig igenom det jobbiga. Hur jobbigt det än är så måste det bearbetas.
Sätt på en bra låt, dansa bara på känslor (dvs. tänk inte på vad du ska göra, ut låt kroppen leda vägen) och gör plats för det nya.
Våren är på väg med sitt ljus och vi behöver alla göra lite utrymme för det. Precis som vi vår-städar hus, gårdar och liknande, så behöver vårt inre få en rensning.
Ut med det mörka och in med det ljusa.
Det ska bli ett bra år.

Kärlek till er.
/ Fia.

Här kommer några låtar som hjälpt mig igenom tunga saker:
Here with me – Susie Suh, Robot Koch
Rocky ground – Bruce Springsteen
Be set free – Langhorne Slim
Try – Colbie Calliat
Don’t put dirt on my grave just jet – Hayden Panettiere

Fia Pole Poison 2

Månadsbrev, Januari – Nyårslöften.

Min fina pole-familj, hej!

Vi kommer testa ett nytt koncept nu och se om ni gillar det. Varje månad kommer jag, Fia, att skicka ut ett månadsbrev här på bloggen. Där jag sammanfattar lite hur dansmånaden har sett ut och förhoppningsvis kan ge er lite positiv energi att ta med er på vägen.

För er som lyckats missa vem jag är så ska jag ta en snabb presentation.
Fia ”heter” jag (född Sofia). Jag är högljudd, pratar mycket och ÄLSKAR Pole dance. Min danshistoria började för 4-5år sedan (minns inte, men det var strax efter att studion öppnat i Gävle) och för ett och ett halvt år sedan blev jag instruktör. Tillsammans med att börja dansa, så är detta ett av de bästa beslut jag tagit. Att bli instruktör. Ni ger sådan himla energi till mig i form av era utvecklingar, så nu hoppas jag att kunna ge lite tillbaka till er.

2015 års första månad är förbi och äntligen har en ny danstermin kommit igång. Nya elever har hittat till studion och gamla har återvänt. Själv är jag peppad ut i fingertopparna på denna termin. Som säkert många andra känner, så känns alltid nyår som en möjlighet att vända blad och får en nystart. Vilket jag om inte annat behöver inbilla mig, för personligen har jag känt att jag stått still lite i min utveckling. Hösten har tagit på mina krafter och där i dagarna kring nyår kände jag att det fick vara nog. Nyårslöften skulle skapas. Motivationen skulle grävas fram. Här har vi tre som kan jobbas på i studion och som vi kommer återkomma till i månadsbreven.
En perfekt handstående
(minst) 20 nya trick ska jag lära mig
Bli vigare, mycket vigare

Angående mitt mål om nya trick så tror jag att många känner igen sig i det jag kommer säga nu – Jag cirkulerar ofta runt på sociala medier och ser trick som jag nästan skriker ut ”DET DÄR VILL JAG OCKSÅ KLARA”. Därför skapade jag min egna lilla dans-bok. Gör det du med. Ta ett häfte/block/papper döp den till ”Min Dans-bok” och varje gång du ser ett trick du vill göra, så skriver du in det i din dans-bok samt det datumet du såg det. Ta med tricket och träna under Open Pole, sen antecknar du det datumet det sitter. Det kan ta en dag, fem veckor eller 1 år. Det spelar ingen roll, huvudsaken är att du vågar drömma och satsa. För du kan, med lite träning. I min bok finns bland annat Iron X, Death lift och lite kombos jag tycker är gööööööör’coola.
Vilka trick drömmer du om att klara av?

I år ska vi jobba på att få önskningar att slå in. Känna hur vi växer som person och dansare. Även, hitta den dansare som vi, var och en för sig, är menade att vara. Har vi redan hittat den personen så är det helt fantastiskt och så jobbar vi vidare på det.
Nu tar vi 2015 med storm.

Fia Pole Poison

Glöm inte att pointa tårna och sträck på dig.
Kärlek till er,
Fia.

Polecat.se

Har ni sett vår nya fina banner?! Kolla in FÖRSTASIDAN. I oktober hälsade vi på Emma och gänget på North Pole Studio‘s Sexy n’ Fierce Class. Denna kväll avslutades med ett öppet showcase där vi passade på att dansa. Fantastiska fotografen Stina Östling (polecat.se) fångade oss på bild, vilket resulterade i en snygg uppfräschning av hemsidan.

Pole Poison polecat.se

Bergochdalbana

Det slog mig just att nu är liiiite över ett år sedan jag och min fantastiska partner in crime, Sanna, köpte upp Pole Poison (dåvarande Dinali Center). Det här träningstillfället är det sista jag filmade innan konkursbeskedet och tårarna kom. Lugnet före stormen, alltså. Och efter stormen, kom solsken! Plus en jävla bergochdalbana av känslor. Mitt mest händelserika år hittills och allt slit, blod, svett och tårar till trots, så skulle jag inte vilja byta bort det mot något, för gud vad roligt vi har haft på vägen!

GOTT NYTT ÅR!

// Angelica

Varmt välkomna…

…till Pole Poisons splitternya hemsida! Vi hoppas att ni ska trivas.

Pole Poison & Stammrein

/ Sanna & Angelica

Happy Halloween!

 

Jag har alltid fascinerats av ormar och som liten bestämde jag att så fort jag flyttade hemifrån så skulle ett utav mina rum förvandlas till ett enda stort terrarium med massor av ormar i. Nu blev det inte riktigt så, men jag tycker fortfarande att ormar är fängslande vackra varelser! Skulle jag ut och fira Halloween så är det orm jag skulle förvandla mig till. Vem är du ikväll?

Slingrande Halloween-inspiration av Marlo Fisken, som faktiskt var orm dagen till ära:

/Angelica

Video: Chair Seduction & Floorwork

Jag kan inte förstå att vi redan är halvvägs in i termin 2! Snart är det dags att börja tänka på terminsavslutningen, mer info om den kommer upp under NYHETER denna vecka.

Här är mitt uppträdande i CHAIR SEDUCTION/FLOORWORK förra terminsavslutningen:

Ber om ursäkt för den dåliga videokvalitén! Filmad med en iPhone i dämpad belysning.

/ Angelica