Min fina Pole-familj, hej!

Ännu en månad har gått och jag är i full fart med vårstädningen av mitt inre. Hur går det för dig? Jag ska faktiskt erkänna att jag börjar se några små framsteg hos mig själv.
Den nya terminen har börjat och jag vaknar varje tisdagsmorgon med lite träningsvärk. I LOVE IT! Dansen börjar sakta omfamna mig igen och bli min räddning. I skrivande stund så håller jag på och planerar för ett projekt under påskhelgen. Hoppas verkligen på att kunna dela med mig till er så snart som möjligt.

För er som lärt känna mig, så vet ni att jag är ett litet paket med mycket känslor. Jag har så nära till känslor att jag ibland inte hinner kontrollera dem innan de far ut. Ni som går på stretchen med mig har både sett mig gråta och hört mig fräsa värre än en ilsken katt. Jag har lite svårt att hålla dem inne. Känslorna alltså. Därför började jag skratta här om eftermiddagen åt mig själv när jag i mitt vardagsrum höll på träna på Iron-X. Både med elbow- och twisted-grip. Det gick inte. Eller jo, det gick visst, en liten bit, men inte alls i närheten av perfektionen som Anastasia Skukhtorova eller någon av de andra i världseliten har. Nu påstår inte jag att man måste vara världselit för att sätta en Iron-X.

Så varför började jag skratta tänker nog ni nu? Jo, förstår ni, jag blev så fruktansvärt arg för att jag inte satt tricket. Jag filmade mig själv varje gång och tänkte ”yes, nu måste det vara riktigt nära”. Icke. Ibland såg det inte ens ut som jag var på väg in i en Iron-X. Körde på tills armar och mage var helt slut. Inte ett enda anständigt X fick jag till. Det var mitt i den här ilskan som jag började skratta åt mig själv. Här sitter jag, med en kropp som är på väg tillbaka från att ha varit nedbruten mentalt och ska jobba i myrsteg men förväntar mig gepardfart. Istället för att glädjas åt att jag är på väg, så blev jag frustrerad över att inte vara i mål redan. Det här är nog något som de flesta känner igen sig i?

Att ha höga förväntningar på sig själv är både på gott och ont.
Det som är bra är att vi ständigt strävar mot att bli bättre. Vi pressar oss ut från vår bekvämlighets zon för att nå våra drömmar.
Det som är mindre bra är att vi missar det vi åstadkommer. Vi kanske inte sätter alla trick på en gång, men bara faktumet att vi vågar testa på vissa av tricken är en eloge.

Låt mig ta ett exempel. När vi står bredvid stången och ska göra våra kickar för att värma upp höften. Då finns det dem som nästan kickar sig själv i pannan och dem som bara kommer en liten bit. Det viktiga här är att alltid tänka att jag ska mot pannan, men att det är tjusigt trots att jag inte kommer så högt. För siktar vi mot pannan så kommer vi komma högre än om vi tänker: ”äsch jag kommer inte högre än tre decimeter ändå”. En dag står vi där med kicken i pannan. Samma sak gäller med mitt Iron-X. Om jag inte inbillar mig att jag gör den lika bra som Anastasia så kommer jag aldrig att sätta den en vacker dag.

Allt handlar om att sikta högt och glädjas åt allt på vägen.
Vi ses i studion.

Fia Iron X

Kärlek till er!
/ Fia