Min fina Pole-familj, hej!

Tiden bara rasar förbi oss. Nu har halva månaden gått och idag kom jag på att det inte kommit ut något månadsbrev. Jag får skämmas lite.

I fredags var det terminsavslutning i studion. I vanlig ordning går jag dit med stora förväntningar på att få se alla våra underbara dansare och blir som alltid, rörd till tårar av de fantastiska numren ni gör. Precis som Sanna pratade om då, så är det en syn utan dess like att få se er kliva ur er bekvämlighets zon (några kanske kliver rätt in i den och älskar att stå i spotlight) och dansa från era hjärtan. Ni är amazing.

Jag tror aldrig att jag har berättat för er hur jag upplever minuterna av dans på ”scen”. Det är få som tror det, men jag har gånger då jag tycker att det är oerhört jobbigt att kliva fram och göra mitt nummer. Jag blir alltid nervös, detta märks genom att jag blir någon nivå av lågmäld. I vissa fall säger jag inte ett ljud, jag går in i mig själv och hör knappt omvärlden om den så skulle skrika åt mig. Andra fallen så pratar jag bara lite mindre än vanligt. Det händer också att jag blir hyperstressad och lätt att irritera. 
Det jag vill komma fram till är att vi har alla olika sätt att reagera när vi är nervösa.

Jag dansade inte på en uppvisning förrän jag gick nivå tre. Tror till och med att jag gick den nivån för andra gången, så tro mig när jag säger att jag imponeras av alla som bara har gjort en termin och kliver upp. Vi tvingar aldrig upp några elever, för det ska inte vara en obehaglig känsla att dansa. Däremot uppmuntrar vi er till att testa. För trots att man svettas så mycket att det känns som omöjligt att få fäste på stången, så är det värt adrenalinkicken som kommer efteråt. Det är verkligen det.

Det har gått ett halvår sedan jag (och Daysi) tävlade i SM. Herre-min-gud, vad nervös jag var dagarna innan, men framför allt när vi stod bakom scen och såg numret före oss. Jag visste nog knappt mitt eget namn. Varenda cell i hela kroppen var på helspänn och jag ställde mig hela tiden frågan ”vad gör jag här? Här ska Sveriges elit inom Pole Dance vara, inte du”. Jag minns knappt när de sa våra namn, jag kände bara att nu går benen och det är dags att försöka le. Jag hörde inte jublet från publiken först, utan jag såg strålkastaren. Tack och lov för den strålkastaren. Den gjorde att jag inte kunde se mer än de två första raderna och vilka hade inte armbågat sig in där, om inte vår bästa supportgrupp. Jag får tårar i ögonen och gåshud när jag tänker på detta. För jag minns detta ögonblick som att det skedde nyss. Jag andades ut och kände hur hela min kropp fylldes utav glädje och danslust. Jag hade hittat hem och jag hade min familj med mig.

Den känslan, att hitta hem, har jag när jag dansar i studion. Där vet jag att det inte är någon som skulle döma mig för att inte komma ut i ett trick helt felfritt eller kanske tappa bort mig lite och göra någonting annat i rutinen. Att ha med sig den känslan kommer att få dig att växa som dansare och som person. Dina versioner av dans och trick är en nyans av rätt. Jämför dig inte med andra. När du slutar med det, men ändå vågar tävla med dig själv, det är då du kommer att kliva till nya nivåer. 

För jag kan lova en sak. Som instruktör så står vi ändå där med tårar i ögonen över att du vågade kliva ut på golvet och du vågar visa en del av ditt inre.

Kärlek till er./ Fia.

Fia